ur WodehouseSällskapets årsskrift JEEVES 2018

Kära medlemmar!

Som alldeles färsk och nytillträdd ordförande hälsar jag er för denna den tjugonde jubileumsupplagan av Jeeves. Som efterträdare till den eminente Sven Sahlin så känner jag mig som att jag ”står på en jättes axlar”, för att tala med Isaac Newton.

Så hur bör man inleda sin allra första Ordförandens Spalt? Kanske genom att berätta om mitt eget möte med Plum: hur han kom in i mitt liv och vad han gett mig, och fortsätter att ge mig.

Det hade varit intressant att veta vilken bok det var jag nyss hade läst ut, den där vårdagen 1993, när jag var i den mest akuta fasen av bokslukaråldern. Tjugofem år senare sviker minnet mig, men det måste rimligtvis ha varit någon sorts barn-eller ungdomslitteratur som jag satte i mig under de sista skälvande timmarna av den gamla tideräkningen – Före Plum. Jag var ju trots allt blott nio år gammal, och det mesta av min litterära diet bestod av Wahlströms ungdomsböcker och Kalle Anka.

Tråkigt hade jag, i varje fall, när den sista sidan var utläst, och började raskt leta efter något nytt att läsa. Allt jag hade i pojkrummet var redan förtärt, så jag vandrade ut i vardagsrummet och frågade mina föräldrar. Båda mina föräldrar var noga med att uppmuntra och utmana min läslust. För vilket jag, såklart, är dem evigt tacksam.

Min pappa ställde sig framför de vita bokhyllorna, funderade som jag minns det en kort stund – och sedan ljusnade han, och sträckte sig efter en oansenlig pocketvolym i en lång rad av bruna böcker. Jag hade sett den där bruna samlingen när jag på eget bevåg botaniserade i föräldrahyllorna efter något extra spännande eller i bästa fall rent av barnförbjudet, men alltid avfärdat den. Förutom att titlarna var rent obegripliga (vad i allsin dar var en ”Wooster”?) så gav både utseende och form vid handen att det rörde sig om någon sorts dunkel vuxenlitteratur, abstrakt och tröttsam.

Pappa sträckte fram boken. På omslaget stod en kvinna på ett fartygsdäck. Hon hade en liten krokodil under armen.

”Prova det här,” sa min far. ”Det är Wodehouse. Det tror jag du gillar.”

Jag tog boken i handen, gick in i mitt rum, lade mig på sängen, slog upp första sidan – med de berömda inledningsraderna där Monty Bodkin försöker göra sig förstådd på franska – och resten av mitt läsliv föll på plats framför mig.

Jag har ett minne till av den där dagen, och det infaller ett par timmar senare, när jag omtöcknad återvänder ut i huset, förmodligen för att äta middag. Jag vet inte om det syntes på väl på mig att jag var helt nyförälskad, eller om jag sade någonting, men jag minns alldeles tydligt att min mamma påpekade:

”Nu har du många, många roliga stunder framför dig.”

Hon fick så rätt.

I tjugofem år har jag läst Wodehouse, och även om jag lärt mig uppskatta den språkliga genialiteten ”på vuxenvis”, så tror jag botten i det finns i samma nioåring som älskade sin Kalle Anka och sina Wahlströms ungdomsböcker: den rena glädjen i att låta sig ryckas med av en sällsamt effektiv underhållare. Wodehouse är inte relevant. Han är inte samhällstillvänd. Han är bättre än det. Han spelar en melodi som svävar långt ovan vardagens slammer och jäkt. Den glädje han skänker mig är kanske den mest oförfalskade jag känner.

Och dessutom blev han min lärare. Jag älskade farsen, skämten, och de underbara överdådiga personligheterna, men lärdomsstoffet där bakom sög jag åt mig som en svamp. Jag ville ju begripa vilka Edward Gibbons och Drottning Viktoria var, vad de latinska citaten Jeeves svängde sig med (och Bertie ofelbart missuppfattade) betydde, och vad det nu var för märkvärdigheter som en viss Alfred, Lord Tennyson tydligen hade skrivit.

Hela den anglosaxiska litteratur-och kulturhistoriens portar slogs upp på vid gavel för mig där och då en vårdag 1993, men om det visste jag inget. Jag visste bara att den fantastiska historien om Monty Bodkins vådliga Atlantångarfärd, med alla sina halsbrytande förvecklingar och sitt fyndiga språk, var min nya favoritbok – och att det fanns minst ett tiotal till i samma genre, stående i mina föräldrars bokhylla. För en nioåring var detta allt man kunnat begära.

Min far lever inte längre, men han har, för att tala med Evelyn Waugh, givit mig ett Eden som alltid är grönt.

Jag är honom, och Plum, evigt tacksam.

John Pettersson