0707-786408

To meet Wodehouse

ur WodehouseSällskapets årsskrift JEEVES 2018

Dear members!

As very fresh and newly appointed President, I greet you for this the twentieth birthday issue of Jeeves. as successor to the eminent Sven Sahlin, I feel like I "stands on the shoulders of giants ", in the words of Isaac Newton.

So how one should start its first President's Column? Perhaps by talking about my meeting with plum: how he came into my life and what he's given me, and continue to give me.

Det hade varit intressant att veta vilken bok det var jag nyss hade läst ut, den där vårdagen 1993, när jag var i den mest akuta fasen av bokslukaråldern. Tjugofem år senare sviker minnet mig, men det måste rimligtvis ha varit någon sorts barn-eller ungdomslitteratur som jag satte i mig under de sista skälvande timmarna av den gamla tideräkningen – Före Plum. Jag var ju trots allt blott nio år gammal, och det mesta av min litterära diet bestod av Wahlströms ungdomsböcker och Kalle Anka.

Tråkigt hade jag, i varje fall, när den sista sidan var utläst, och började raskt leta efter något nytt att läsa. Allt jag hade i pojkrummet var redan förtärt, så jag vandrade ut i vardagsrummet och frågade mina föräldrar. Båda mina föräldrar var noga med att uppmuntra och utmana min läslust. För vilket jag, såklart, är dem evigt tacksam.

Min pappa ställde sig framför de vita bokhyllorna, funderade som jag minns det en kort stund – och sedan ljusnade han, och sträckte sig efter en oansenlig pocketvolym i en lång rad av bruna böcker. Jag hade sett den där bruna samlingen när jag på eget bevåg botaniserade i föräldrahyllorna efter något extra spännande eller i bästa fall rent av barnförbjudet, men alltid avfärdat den. Förutom att titlarna var rent obegripliga (vad i allsin dar var en ”Wooster”?) så gav både utseende och form vid handen att det rörde sig om någon sorts dunkel vuxenlitteratur, abstrakt och tröttsam.

Dad held out the book. On the cover was a woman on a ship deck. She had a small crocodile forearm.

"Try this, "said my father. "It's Wodehouse. I think you like. "

I took the book in his hand, walked into my room, lay down on the bed, struck the first page - the most famous opening lines in which Monty Bodkin try to make themselves understood in French - and the rest of central locking webs fell into place in front of me.

I has a memory of that day, and it falls a few hours later, when I dizziness returns out of the house, probably to eat dinner. I do not know if it appeared in a well on me that I was completely newly in love or if I said anything, but I remember quite clearly that my mother pointed out:

"Now you have many, many funny moments in front of you. "

She did so right.

I tjugofem år har jag läst Wodehouse, och även om jag lärt mig uppskatta den språkliga genialiteten ”på vuxenvis”, så tror jag botten i det finns i samma nioåring som älskade sin Kalle Anka och sina Wahlströms ungdomsböcker: den rena glädjen i att låta sig ryckas med av en sällsamt effektiv underhållare. Wodehouse är inte relevant. Han är inte samhällstillvänd. Han är bättre än det. Han spelar en melodi som svävar långt ovan vardagens slammer och jäkt. Den glädje han skänker mig är kanske den mest oförfalskade jag känner.

And Moreover, he was my teacher. I loved the farce, the jokes, and the wonderful extravagant personalities, but learning the subject matter which behind I sucked at me like a sponge. I wanted to understand what Edward Gibbon and Queen Victoria was, what the Latin quotations Jeeves turned up with (and Bertie invariably misunderstood) meant, and whatever it was for the marvels that a certain Alfred, Lord Tennyson apparently had written.

Whole the Anglo-Saxon literature and cultural history ports were opened on wide open for me there and then one spring day in 1993, but it did I am nothing. I only knew that the amazing story of Monty Bodkins perilous Atlantic Fumes-board, with all its breakneck entanglements and his ingenious language, my new favorite - and that there were at least a dozen of the same genre, standing in my parents' bookshelf. For a nine year old, this was all one could ask for.

My father is no longer alive, but he has to talk to Evelyn Waugh, given me an Eden that is always green.

I is him, and Plum, eternally grateful.

John Pettersson