Nobelpriset i litteratur tilldelades 2017 Kazuo Ishiguro för bl.a ” Återstoden av dagen”. Där
beskriver han ingående den engelska aristokratins oinskränta krav på en Valets (betjänts)
lojalitet och värdighet.
Artikelförfattaren försöker här på sitt eget sätt jämföra Ishiguro`s Stephens med den värdighet som
PG Wodehouse’s Jeeves representerar.
En smärt man i sina bästa år gick med värdiga men ändå spänstiga steg längs Berkeley Square. Han vek av in på Charles Street. Mötande flanörer tog den välklädde mannen för en ädling på väg till någon av sina klubbar. Framför The Junior Ganymede Club stannade han. Förväntansfull öppnade han dörren. På väggen i foajén fanns en anslagstavla som angav att ”The Private Bar” fanns på tredje våningen och att den endast var öppen för Butlers, Valets och Gentlemen´s Gentlemen.
Tre trappor upp mottogs han av barens Butler, Mr Purvis, som ombesörjde registering av alla besökare
– Välkommen Mr Jeeves, hälsade Mr Purvis, efter att ha skrivit in namn och titel i gästboken. Som butler är ni välkommen att ta plats vid de nedre borden till höger om baren.
Medan han väntade på sin gin & tonic vid bardisken fångades hans ögon av en devis på väggen: Värdighet är vårt signum. Detta valspråk var undertecknat av ordenssällskapet Hayes Societey, vars medlemmar rekryterades från eliten av landets Gentlemen´s Gentlemen.
Jeeves fann sig väl tillrätta bland de värdiga gentlemännen. Han lyssnade nyfiket när framträdande Valets berättade om sina respektive principaler. Vissa av deras historier skrevs in i en tjock bok med tummade läderpärmar.
– Mr Jeeves, ni får också gärna lämna bidrag till vår Book of Revelation. Men kom ihåg att våra regler är mycket stränga. Inget av innehållet får spridas utanför våra väggar,
förklarade Purvis.
Jeeves noterade tacksamt att baren erbjöd ett flertal dagstidningar och ett bibliotek som bl.a hyste en komplett upplaga av Encyclopedia Britannica.
En kväll rådde stor trängsel runt huvudbordet.
– Vi har haft besök av mr Lane igen, berättade Purvis. Det blir alltid livaktiga diskussioner långt efter han gått. Läs gärna vad Hayes Societys skriver om honom i senaste numret av deras tidning” A Quarterly for the Gentlemen´s Gentlemen”. Mr Lane är en av deras mest bemärkta medlemmar.
Jeeves fann artikeln mycket givande. Den väckte hans intresse för att bli medlem i ordenssällskapet.
För att komma i fråga som medlem måste han ha varit anställd hos minst en ”förnäm familj” med oförvitlig vandel. På det personliga planet krävdes av honom en stor värdighet och ett kyligt lugn. En Valets skyldighet var att med bibehållen värdighet vara lojal till sin principal oavsett dennes åsikter och uppträdande.
Med yrket följde ett omfattande ansvar. Han skulle ha goda allmänkunskaper, ansvara för tjänstestaben och vara väl förtrogen med allt som utspelade sig inom societeten.
Jeeves bestämde sig för att söka anställning som Valet hos en högadlig familj på något av de stora godsen.
På sista sidan i tidningen fann han under rubriken ” Valet sökes” en annons från Lord Worplesdon, Haunted Hall Cambridgeshire.
Purvis uppmuntrade Jeeves att omedelbart söka tjänsten och försåg honom med Private Bars
eget brevpapper. De väljer oftast att läsa breven från oss först, sa Purvis med en glimt i ögat.
*
– Mr Jeeves, hur kommer det sig att ni söker en tjänst genom vår
agency? Ni har tidigare varit Valet hos högadliga
principaler som Lord Worplesdon och nu senast hos Lord Frederick Ranelagh.
Ni har erhållit bästa tänkbara omdömen. Hade det inte varit mer naturligt att finna nya
uppdrag genom Hayes Society?
Mitt mål var tidigare att försöka bli medlem i ordenssällskapet. Men nu lockar det
målet mig inte längre. Jag är mån om min värdighet, men vill inte vara dess fånge.
– Men jag trodde att det var karriärens höjdpunkt att bli medlem i Hayes Society.
– Inte om man, som jag, vill bli respekterad för min goda smak. Lord Worplesdon lämnade
jag på grund av hans slarviga klädsel och vulgära stil.
– Men varför lämnade Ni Lord Frederick? Han är ju ansedd för att vara ytterst välklädd?
– Det äger sin riktighet. Men hans gods ligger i min tycke allt för långt ut på landet. Jag hade
en allt för stark längtan tillbaka till livet i London.
Med Er hjälp hoppas Jag kunna finna en urban principal utan en stab av
tjänstefolk och som är pigg på att resa.
– Faktum är att vi i dagarna fått in en förfrågan om en Valet från en mr Bertram
Wooster. Han har just avskedat sin förre man, Meadowes, som också anlitar vår agency.
Det har gjort det möjligt för mig att förhöra mig lite om mr Wooster.
Jag skulle vilja föreslå att Ni besöker honom redan i morgon. Men inte före klockan 11.
Han är ogift och bor i en lägenhet på 18 Berkeley Street.
*
Bertie Wooster hade varit vaken en stund. Han begrundade hur oerhört nära det varit att han kvällen innan blivit förlovad. Det var Jeeves som fått honom att inse alla de bekymmer det skulle ha inneburit att knyta hymnens band med en rödhårig ung dam.
Han suckade lättad och drog i handtaget som utlöste en ringsignal i köket. Några ögonblick senare gled Reginald Jeeves ljudlöst in i sovrummet. På en bricka bar han en lagom rågad kopp te.
– Jeeves, denna morgon känner jag mig fri och full av espiegleri, om det nu är ordet jag söker.
Det är helt rätt ord, sir. Den unga damen bör istället gifta sig med en man med helt andra egenskaper än era, sir.
Jeeves, tillåt mig att vara öppenhjärtlig.
Naturligtvis, sir.
Ni förbiser att den unga damen faktiskt tyckte om mig, inte minst för mina många dolda egenskaper. Men hon ställde helt orimliga krav. Hon ville att jag omedelbart skulle avskeda er.
Jeeves, jag har sagt det och säger det igen, ni är oumbärlig!
Allt för vänligt sagt sir. Enligt min mening bör ett eventuellt avskedande av mig under inga omständigheter genomföras så länge min benägna hjälp behövs för att klara av alla kniviga situationer.
Sir, fortsatte Jeeves, jag vill informera Er om att vi tidigt i morse fick besök av Mrs Spenser Gregson. Hon bad mig visa henne runt i lägenheten. Även mitt rum ville hon se. Mrs Gregson lät mig därefter förstå att hennes son Thos kommer att bli vår gäst från instundande måndag och några månader framöver. Mrs Spenser Gregson avser företaga en längre resa till Amerika och lät förstå att mitt rum var det mest lämpliga för honom att bo i.
– Jeeves, jag är i knipa igen. Aunt Agatha hotar med att förmå Uncle Willoughby att dra
in mitt underhåll om inte lille Thos får bo här.
Hon har någon hållhake på honom som hon är beredd att hänsynslöst utnyttja.
Vad gör vi nu?
– Om ni tillåter mig att komma med ett förslag, sir?
Jag träffar på klubben tämligen ofta Spencer, sir Willoughby´s Valet. Han
har vid olika tillfällen råkat höra sin principal i vänners lag uttrycka en önskan om att få
komma till roulettborden i Monte Carlo.
– Men Jeeves, det kan väl inte lösa vårt problem med unge Thos.
– Sir, det går ett Blue Train i morgon eftermiddag till Monte Carlo. Jag är
övertygad om att sir Willoughby kommer att ställa sig positiv till att följa med till
spelbordens gyllene salar under några veckor.
*
Höjdpunkten på Drönarklubbens höstfest var utnämningen av ” Årets Valet”. Vadslagnings beloppen hade som vanligt slagit rekord denna kväll.
Valkommitténs ordförande äskade tystnad:
– Årets vinnare är Bertie Wooster vars Valet Reginal Jeeves är oumbärlig inte bara för
Bertie utan för oss alla här på Drönar Klubben.
Men först ber vi honom berätta om hur det kommer sig att hans man stått ut i alla dessa år. Jeeves måste ha fått många attraktiva erbjudanden från betydligt mer kvicktänkta principaler än du Bertie.
Bästa Drönare. För en gångs skull har ni i er val visat prov på god smak. Men ni visar samtidigt prov på stor okunnighet. Förvisso är Jeeves vid första påseendet en smart person men frågan är om inte jag är smartare.
Detta möttes med hånfulla skratt från drönarna
– Jag är noga med, fortsatte Bertie tillsynes oberörd av skratten, att se till att Jeeves fortlöpande får anledning att rädda mig ur olika knipor. Några av dessa knipor har tillkommit med ert benägna bistånd. Mest av allt uppskattar han att ta sig an problemlösningar som leder fram till att vi hastigt måste lämna landet.
Tro mig, Jeeves behöver mig och mina knipor. Inget piggar upp honom mer än att befria mig från ett par lila damasker eller en liten tangorabatt.